Läser just nu boken Eat Pray Love.
Vet inte än vad jag tycker o boken då jag inte kommit så långt.
Men kapitel 16 var riktigt bra. Så bra att jag måste lägga ut det här.



Ensamhet och Nedstämdhet hinner ifatt mig efter ungefär 10dagar i Italien.
En kväll går jag genom villa borghese och efter en angenäm dag i skolan, och solen dalar gyllene över peterskyrkan. Jag känner mig förnöjd i den här romantiska omgivningen, trots att jag är ensam medan alla andra i parken antingen smeker sin älskade eller också leker med barn.
Men så stannar jag och lutar mig mot en balustrad och tittar på solnedgången, och då börjar jag tänka lite för mycket, och tankarna blir grubbel och det är då de kommer ifatt mig.

De smyger sig på lika tysta och hotfulla som säkerhetspoliser. och de ställer sig på var sin sida om mig- Nedstämdheten till vänster och Ensamheten till höger.
De behöver inte visa legitimation. Jag känner igen dem allt för väl.
Vi har lekt katt och råtta med varandra i flera år nu. Fast jag måste medge att jag inte väntat mig att möta dem i den här eleganta Italienska parken i skymningen. Här hör de inte hemma.
"Hur har ni hittat mig här?" säger jag till dem. " vem har talat om för er att jag rest till rom?"
Nedstämdheten ska alltid göra sig rolig. "Vadå då?" säger han. "Blir du inte glad att se oss?"
"Gå din väg" , säger jag till honom.
Ensamheten är känsligare. " Ursäkta" säger han. " Men jag kanske blir tvungen att skugga dig under hela resan. Det är mitt uppdrag"
" Det ser jag faktiskt att du låter bli", säger jag, och då rycker han nästan ursäktande på axlarna men kommer närmare i alla fall.
Sedan visiterar dom mig. De tömmer mina fickor på all glädje jag hade med mig. Nedstämdheten konfiskerar till och med min identitet- men det gör han ju alltid.
Sedan börjar Ensamheten förhöra mig. Det gruvar jag mig för- det pågår alltid i timmar. Han är hövlig men obeveklig och till sist lyckas han alltid sätta krokben för mig.
Han frågar om jag, så vitt jag vet, har någon anledning att vara glad. Han frågar varför jag är ensam ikväll igen.
Han frågar (trots att vi tröskat igenom det här hundratals gånger förut) varför jag inte kan ha något varaktigt förhållande, varför jag har förstört mitt äktenskap, varför jag klantat det så med David- varför jag har klantat mig så med varenda pojkvän jag någonsin haft. Han frågar var jag var den natten jag fyllde trettio och varför allting gått snett sen dess.
Han frågar varför jag inte kan skärpa mig och varför jag inte är hemma och bor i en fin villa och sköter rara barn som varje anständig kvinna i min ålder bör göra.
Han frågar hur jag kan tycka att jag förtjänar en långsemester i Rom när jag sumpat mitt liv så totalt. Han frågar varför jag tror att jag ska bli lycklig av att smita iväg till Italien som en nittonårig collegestudent. Han frågar hur jag tror att jag kommer ha det på ålderns höst om jag fortsätter att leva på det här viset.
Jag går hem och hoppas kunna skaka av mig dem, men de båda torpederna bara följer med. Nedstämdheten har lagt handen på min axel, fast och bestämt. och Nedstämdheten tjatar på med sina frågor.
Jag bryr mig inte om att äta middag; jag vill inte att de ska titta på. Jag vill inte släppa in dom i trappan upp till lägenheten heller, men jag känner Nedstämdheten- han har batong, så jag kan inte hindra honom från
att komma in om han vill det.
"Det är oschysst att komma hit" säger jag till Nedstämdheten. " Jag har betalat mina böter. Jag har avtjänat mitt straff i New York"
Men han ler bara sitt mörka leende, sätter sig till rätta i min favoritfåtölj, lägger upp fötterna på bordet, tänder en cigarr och fyller rummet med sin otäcka rök. Ensamheten ser på och suckar. Sedan kryper han ner i min säng och drar täcket över sig- fullt påklädd, med skor och allt. Han kommer vilja dela säng med mig inatt igen, det vet jag.